Manum de tabula

En röst på din axel viskar hejdå, någonting apropå jag vet inte vad.
Kanske bara som en vind i ett segel eller ett träd i skogen som faller utan att någon är där och hör det.

Men.

Allt som byggts kommer någon gång kollapsa. Det som rör sig kommer
en gång att stanna. Den som sover kommer vakna den som är vaken kommer
att somna.

Och en karneval mellan raderna dansar in din kväll med bokstäver som viftar som en flock flamingons i ditt bröst när dem tar med ditt flygrädda hjärta på en sista flygtur.

Allt som lever kommer dö.

- Glöm inte ditt bagage.

Vi ses igen när himlen inte är full av fiskmåsar.

Under molnen är himlen alltid grå

Någon sliter upp dörren och tjuter som ett brandlarm:

- Snart är det våååååååååååååååååååååååååååååååååååååår!

- Våren gör mig alltid melankolisk, säger jag.

Men någon bara stänger dörren och fortsätter tjuta som ett brandlarm:

- Snart är det våååååååååååååååååååååååååååååååååååååår!

Och så där låter det att bli överkörd av en reflex och så där känns det att få ta emot en beställning man aldrig beställt av en kypare som inte förstår någonting annat än det som står på hans egen näthinna.

- VÄNTA, VÄNTA, FÖR I HELVETE, JAG BEHÖVER VÄNJA MIG LITE FÖRST,  skriker jag efter någon fast jag vet att det inte tjänar något till.

- Snart är det våååååååååååååååååååååååååååååååååååååår! ekar det bara genom korridoren och kvar innanför dörren ligger jag överkörd och blodar ner golvet som jag precis moppat och damsugit och orkar inte skrika mer.

Och det är något med våren precis när den tvekat färdigt och bryter ut. Det är någonting med allt spring i ben och fötter som börjar springa omkring med skratt i sina röster, med livet som vaknar till liv igen i en snödriva som precis töat bort. Något som alltid får mig att känna mig som en sjuåring en solig dag efter skolan när han inte har någon att leka med och får höra skrattet och allt spring bara på avstånd uppkrupen i fönsterkarmen bakom ett halvöppet fönster.

Någon brukade slita upp dörren då också:

- Sitter du här inne när det är så fint väder, ut och lek med dig, sa dem.

Och inte för att de ville vara elaka utan för att de inte visste. Inte visste att den annalkande jävla våren aldrig speglade min sinnesstämning. Att jag inte gillade, inte gillar, aldrig kommer gilla att vara någonting på beställning.

Och som den beställer dina känslor på ett fat i en picknickkorg. Våren.

- Ät upp din potatissallad och var lycklig. Ikväll grillar ni, hör du det.

Inte heller förstod dem att man ibland, där man satt i sin fönsterkarm, inget hellre ville än att springa in våren med alla andra som sprang in våren men att man inte alltid hade någon att springa in den med.

Våren är en krävande liten satmara.

Så nu skiter jag i den precis som den alltid skitit i mig. Ger den ett finger och längtar efter en mörk och regnig dag.

Bara tills jag vant mig för i år.

Bokstäver, ord och meningar

Bristen på allt börjar driva mig in i den tveksamma gränd som kallas romantiska komedier och som jag aldrig trodde att jag skulle förvilla mig in i. Men igår satt jag där och log framför en sån.

- Vad fint, tänkte jag och stoppade in en snus.

Framåtrörelsen är viktig men en inåtrörelse är också en rörelse.

- You had me at hello.

Och jag skulle vilja tacka mamma och pappa för elasticiteten i mina tankar. Inte ens ett genmodifierat Hubba Bubba skulle ha en chans om vi bestämde oss för att se vem som hade hunnit flest varv runt jorden innan vi gick sönder.

- I never kiss on mouth

Fast egentligen ska jag väll tacka mig själv och mina vänner.

Arv – Miljö 1-6 1-6 1-6

Och orkidéerna i fönstret är döda.

Den ena köpte jag i september, den andra fick jag i augusti och de överlevde nästan i halvår men nu är de döda. Och jag får vakna varje morgon utan blomkrukor i fönstret och veta saker som bara en mycket gammal maskin borde veta.

Någon av de tvåhundrafemtiotusenfrytiotre ungkarlar som precis träffat kvinnan i sitt liv upptryckta mot en vägg där på bakgatan som jag alltid undvikit säger:

- I love you.

Hela himlen av cement och jag värmer mina händer i handfatet under rykande vatten tänker: kyss dina nylonstrumpor farväl, snart är det vår.

By

the fucking

way:

Du skulle se mina cykellår.

Tack vintern 2008/20009.

Någon av de tvåhundrafemtiotusenfyrtiotre supersnygga, intelligenta, självständiga och drivna kvinnor som längst där inne, medan de rusat ut och in på styrelsemöten och konferenser och förverkligat sig själva, mest ändå bara längtat efter en plåtnicklas på en häst som inte är svart som kunde komma och rädda dem från allt,

utbrister förtjust,

medan hennes ögon tåras så vackert i skenet av den ensamma gatlampa som hittat hela vägen in med sitt sken till väggen,

hans och hennes vägg:

- Oh, Steve!

Två silhuetter på en vägg ser ut att kyssa varandra och en annan glider in i en dörr i väggen och befinner sig plötsligt i besöksrummet på ett mentalsjukhus antagligen i något ytterkant av Bratislava, Prag eller Warszawa.

Är man inte där för att man har dödsångest så får man det fort i skenet av lysrören som gör väggarna lika tjernobylgula som väggarna i rökrummet på skolan där lärarna satt och rökte varje rast på andra sidan sekelskiftet när man fortfarande fick röka nästan överallt.

- Syster, Valiuuuum!

Kan jag ta burken med mig in på rummet?

Först när jag hittar strömbrytaren och släcker institutionsbelysningen ser jag att jag befinner mig i köket i en korridor där mina dagar går att räkna nu och jag tänker att kunde jag måla skulle jag måla av det här ögonblicket och hänga upp det på en vägg hos någon jag tycker riktigt illa om.

Bort, bort fula institutionsbelysning bort, snart smyger jag upp någon natt och monterar ner dig, jag gillar inte din sort.

Och på söndagar dör jag alltid en smula.

Så kommer säkert idag och går som en dag i januari eller februari när
man mest tillbringade dagarna med att försöka glömma bort att man inte
kom ihåg senast man sett solen trots att man egentligen sket i det ändå.
Man tittade ut och antingen var det mörkt eller så var det ljust. Ingenting skakade ingenting och någonting saknades alltid.

Välkommen till Fanerozoikum – 6.5 miljarder soloalbum och 13 miljarder öron igenlöddrade med badskum

Hyr ut mig själv per timme till någon som behöver prata och jag bara sitter där och dricker något som bubblar och längtar efter någon som har någonting att säga som inte har sagts förut men ändå:

- Berätta mer.

H: Igår klippte jag naglarna på lilleman…

Hon pratar som riktigt tråkiga människor pratar som bara pratar om sig själva och inte märker hur ointressanta de gör dem. Till och med en intressant människa bli ointressant till slut om de bara pratar om sig själva vad tror du att du blir som är lika intressant som ett glas mellanmjölk?

- Men, för all del, berätta mer.

Man kanske skulle börja se på Oprah Winfrey?

Gör om mig
förnya mig
lär mig att vinna
att älska
att vara frisk
lär mig att leva som andra lär.

-  Hur då?

Fast ibland känns det som att man bara skulle ge upp och börja jobba på Slitz istället.

- Hej tomma tjej. Vi på den här tidningen lever i och av ekot i ditt huvud. Din och alla andra tjejers tomhet lever vi på varje dag men det är ni för tomma för att förstå och det är kanske vi också vi vet inte.

Men, så.

- Vad gör dig riktigt tänd berätta för våra läsare? ∅

Eller inte.

Mellanmjölkstjejens glas spricker säkert så vadå? Vad kan jag göra åt det? Jag har mitt eget trasiga glas att inte skära mig på.

Men för himlens och helvetets skull:

- Berätta mer…

H: Hans ena stortånagel hade blivit så stor och när jag klippte av den flög den iväg från handfatet som de kan göra ibland, naglarna.

Och i huvudet pratar jag istället med någon som slutade ringa mig för flera år sedan. I huvudet pratar jag med någon som jag aldrig gav fem minuter i en telefon och ändå:

- Jag hittar dig inte på facebook, har du bytt namn?

- Nej, jag är död.

- Så pass.

- Jo.

- Nej men ärligt. Vad skönt. Då slipper vi bli vänner igen. Jag har aldrig gillat dig.

Och Mellanmjölkstjejen pratar på och jag lyssnar inte. Hon pratar om ingenting och hon är forcerad som en ursäkt du inte menar och jag tänker på att jag tar för lite betalat för det här men skickar ändå hela tiden ut ett oavbrutet:

- Berätta mer.

H: Och när jag hade skickat iväg honom till skolan hittade jag den bakom toalettstolen.

Och hur skulle jag kunna ge några svar? Jag är en människa som du som alla andra som vi som lever inte i ett ögonblick av en evighet men i hundraelvtusenfemhundramiljarder gånger mindre än ett ögonblick på insidan av ditt ögonlock innan det ens insett att de kan blinka precis så lite av en evighet vad vet jag som ändå bara bryr mig om mina egna projektioner precis som alla andra eller om det där telefonsamtalet som aldrig rings eller det där sms:et man skriver tusen gånger men aldrig skickar iväg eftersom man är rädd för att förlora ansiktet eller ännu värre framstå som efterhängsen desperat klängande idiot fast man vet att det är du som är en idiot som klänger dig fast i allt annat som inte spelar någon roll därför att det är lättare din jävla idiot men vad vet jag som bryr mig om sånt när livet snart är slut för alltid ändå?

- Sen skar jag mig i handleden med den för att se om jag fortfarande kände något och när lilleman kom hem igen låtsades jag som ingenting men på kvällen den kvällen, när jag nattat honom, skar jag mig igen och sen grät jag när det slog mig att jag inte har en enda person i mitt liv att berätta det för…

…

Undra om jag skulle nå upp till taket om jag ställde mig på den där stolen?

Synechdoche NY – Stockholm – Coop Sveavägen (Epilog pt 2)

Hade jag själv, för säg tre år sedan, mött mig där i affären ikväll hade
jag nog undrat vem som hade klonat mig och gjort mig till en person
som gick omkring och köpte svindyra saker i jätte små påsar och
såg så glad ut när han betalade för det att man hade kunnat göra en
reklamkampanj av hans leende och sälja något ännu svindyrare för det.

Själv hade jag haft en croissant och en fryspizza i min korg och innanför
min jacka, som jag inte brydde mig om vilken färg det var på, en burk
Xanor och ett par solglasögon som jag snott i ett ställ vid frysdiskarna.
Jag hade blängt på mig själv och han hade undrat om han kunde
hjälpa mig med något och jag hade svarat mig själv med ett frysblått:

- Inte ett skit.

(Du kunde lika gärna vara död, du kunde lika gärna aldrig funnits)

- Nähe…

(Skaffa dig ett liv)

Sen hade vi tagit samma tunnelbanetåg hem.

Synechdoche NY – Stockholm – Coop Sveavägen (Epilog pt 1)

Idag har jag handlat två påsar pistagenötter. Den första köpte jag på ICA i Alvik och jag slängde den i papperkorgen här hemma eftersom den luktande fishy. Den andra köpte jag på Coop Sveavägen.

Där gick jag en stund med påsen, som jag letat fram längst bak i den rad av påsar med nötter som skymde sikten för den som var min och som hade tre månader längre bäst före datum än alla andra, vilket bara i sig
gjorde mig varm i hela kroppen, och undrade om någon, genom hela världshistorien, gjort precis samma sak förut och blev för första gången i min egen världshistoria förälskad i en butik.

Coop Sveavägen, jag älskar dig redan så mycket att det första jag ska göra när jag får råd och är klar med allt jag behöver bli klar med först, är att köpa en lägenhet med ett fönster som man kan krypa upp i och som vetter mot din ingång så att jag kan se dig varje dag, uppkrupen där i, fingrades på mitt personliga MedMera-kort.

*********************

*********************

*Stund för eftertanke*

*********************

*********************

*…………………………….*

Idag har jag handlat två påsar pistagenötter. Den första köpte jag på ICA i Alvik och jag slängde den i papperkorgen här hemma eftersom den luktande fishy. Den andra köpte jag på Coop Sveavägen.

Och i slutänden kan du bara hoppas att kärleken du känt kan jämna ut smärtan du gått igenom

Någon gång i förförra veckan:

- Har du sett X?

- Nej…

- Han försvann bara igår.

- X jagar någonting. Det ser jag i hans blick. Och när man jagar någonting så händer det att man förvinner så där vissa kvällar ibland och ganska ofta.

Livet är kort.

Någon gång i förra veckan:

Vi sitter och pratar på studentpuben om att man borde dela med sig av sina komplimanger lite oftare istället för att bara tänka på dem.

Och att maten inte är lika bra som vanligt.

- Men den där tjejen där, säger jag och nickar åt en tjej som sitter mittemot oss. Ja, hon gör det liksom värt att sitta här ändå.

Och innan vi går, liksom i förbifarten utan några officiella baktankar, borde någon säga det till henne tycker jag, tycker vi och sen klunsar vi och jag vinner eller förlorar och X blir vår talare för kvällen. Talare för alla komplimanger utan baktankar som vi är trötta på att sitta och hångla med bara i våra egna knän.

X laddar. Skjutsar iväg mig med ett sammanbitet:

- Gå nu!

Och jag lämnar honom åt sitt öde.

Två minuter senare kommer han upp med ett:

- Nu går vi!

Han ser inte så nöjd ut som man skulle ha kunnat göra efter ett sådant uppdrag.

- Hur gick det!?

- Äh vafan. Jag tappade takten totalt.

Sen berättar han att han hade följt planen och knackat henne på axeln med ett:

- Ursäkta…

- Ja?

- Jo, vi sa det att maten inte var så god här ikväll…

…*konstpaus*…

Varpå hon brutalt sågar av det lilla teaterstycket med:

- Då får du väll ta och prata med någon i personalen!?

Sen hade hon vänt honom ryggen kan vi säga, jag vet inte riktigt säkert men det låter effektfullt och stämningen var i vilket fall avbruten på mitten.

Och livet är kort.

Någon gång den här veckan:

X trillar utmattad in genom dörren och landar i soffan innan mitt ”r” i

- Hallå ellerr,

rrrrullat klart i min gom och klockan är strax innan ett på natten.

Han ligger sen där med tom och glansig blick och konstaterar ungefär att han borde sova mer och dricka mindre.

Plötsligt reser han sig upp ur soffan.

- Vafan, är det inte bokrea nu!?

Vi säger att det är det nog men att inget i den här lilla staden säkert är öppet så här sent eftersom stan säkert är lika liten som läslusten,

men X lyssnar inte på oss som inte orkar

utan:

- Hej, är det på akademibokhandeln? Ni har öppet eller, ja va bra. Är det mycket folk!???

Och vi som inte orkar får fortsätta ensamma för:

- Nu jävlar, säger han och försvinner ut genom dörren som han nyss kommit in i nu med knuten näve redan halvvägs nere i trappan.

Av en mångmiljonstads massa skäl och eftersom livet är kort.

Prinsen av mammas parkettgolv

Prinsen av mammas parkettgolv kravlar inte längre runt på parketten och undrar om det kommer sändas barnprogram i himlen.

Jag lovades förströelse och

- bäckar av Coca Cola. Vänta bara ska du få se,

sa min syster och hon var bra på det där och om jag bara hade förstått där

och då

att jag skulle bli så skicklig på att springa in överallt och lägga krokben för mig själv som jag blev hade jag bett mamma köra mig till närmsta sjukhus och hittat en bitter barnläkare som för längesedan hade tröttnat på att vara barnläkare och beordra en amputering istället för att undra en massa om vad som händer när livet är slut.

- Det är inte mycket att göra. Pojken har kallbrand.

Mamma hade protesterat och gapat men så vadå?

Time don’t give a shit.

Och prinsen av mammas parkettgolv amputerade aldrig något av sina upproriska ben utan växte upp med båda två där varje dag. Det ena bredvid det andra. Och med allt spring, som lurade in honom överallt innan benen ensamma grep in på tvären och la krokben för honom, lärde han sig aldrig att leva med, men där han låg på asfalten med svidande handflator tänkte han ofta att han älskade svedan därför att han älskade livet och därför att han ville att det skulle kännas.

Så småningom skulle det ha blivit just dem han hade kunnat tacka i sitt tacktal, om han hade vunnit, för nomineringen till årets destruktivitet på dekadensens depraverade motsvarighet till Oscarsgalan som nästan ingen känner till.

Benen och allt spring.

Och det här var en tid då han sällan tänkte på någonting som inte hade med livet att göra och i slutänden tog det nästan livet av honom och bara ibland tänkte han att om han hade trott på skyddsänglar så hade han trott på skyddsänglar.

Men visst.

- Oh the irony.

Och på den stora galakvällen dök han aldrig upp därför att han just den kvällen vistades på världens okändaste ort där han jobbade dygnet runt med att dressera sina ben.

- Sluta spring, väste han i mörkret på löpbandet som nyss hade stannat.

- Man kan inte överleva på glass, i mörkret, i badrummet till en spegel som han aldrig speglat sig i förut.

Time don’t give a shit, tänkte han.

Dagen efter började han lära sig att gå igen.

Tills döden skiljer oss åt

Jag sitter på tåget. Letar kurslitteratur eftersom jag bestämt mig för att bli en person med framförhållning och det passar bra in i bilden av mig själv som en vuxen man och inte en liten pojke som är rädd för att svälja sin egen tunga när han sover. Svensk politik. Check. Mediernas valmakt. Check. Hm. Hette han Strömbeck eller Strömqvist? Hm. Om jag söker på titeln så…

Plötsligt luktar det, nej,

plötsligt stinker det kokain i hela tåget.

Den där oljiga bensindoften som spred sig snabbare än två neuroner över ett synapsgap i min näsrot upp till huvudet där det blixtrande till och man kunde se gnistorna spraka i mina ögonvitor av fyrverkeriet i mitt huvud när min hjärnsubstans blev förälskad i luften jag andades.

För en sekund var jag där igen.

Hopplöst förälskad i något som gjorde det bästa för att döda mig och trots det kunde jag inte sluta älska det kanske älskade det ännu våldsammare som en huligan älskar våldet kanske just bara därför.

För en sekund allt lika klart som en sprängfylld lägenhet med gas. En blixt eller en gnista vid fel tidpunkt är allt som kommer behövas i resten av mitt liv så är jag där igen.

Redo att älska dig tills döds din jävla hora.

Slår bort tanken och lukten är borta. Tillbaka till kurslitteraturen. Strömqvist var det va? Vilket bokförlag hm…

Jag är en vuxen man med framförhållning och inte en liten pojke som är rädd för att svälja sin egen tunga när han sover.

Like the words of a man who’s spent a little too much time alone

På något sätt har fönsterbläcket i tågrutan blivit vått på insidan. Jag är ingen fysiker eller naturvetare och jag bryr mig inte om sånt som går att räkna ut som jag bryr mig om allt det andra. Men det har blivit blött på fönsterbläcket och jag kan inte räkna ut varför det har blivit det.

När jag tittar ut ser jag bara mig själv.

- Du, du, du. Alltid du Joaquim.

Ändå hade du velat säga det nu. Och inte för att det spelar någon roll längre men därför att det är sant. Och du hade velat säga det till din spegelbild innan du säger den allt det andra. Att du nog fortfarande ibland, speciellt sådana här dagar, kan inbilla dig att du fortfarande älskar någon som någon älskade dig men att det egentligen inte är sant och att det inte har varit det på väldigt länge.

- Det är bra nu, säger jag till min spegelbild säger min spegelbild till mig.

- Jag vet, säger den till mig säger jag till den.

- Det har det varit länge, säger vi i mun på varandra.

Vi hade bara inte vant oss vid att vara lyckliga kommer jag skriva i mina memoarer om jag skriver några. Inte vant oss vid att inte gå runt och skava oss på livet hela dagarna. Inte vant oss vid att inte klamra oss fast kring samma repris som man plockade fram och gned sig mot varje gång dagarna kändes som små svala parenteser och det var tö ute och ingen ringde på vår telefon. Inte vant oss vid att träningsvärken bara kom från träning.

Nu har jag vant mig vid det mesta. Till och med min stelopererade höft. Men jag kan ångra att jag aldrig lärde mig dansa. Och tanken på att vi båda ska dö och begravas utan att den ene kommer dyka upp på den andres begravning känns fortfarande lika ologisk som att det skulle finnas en himmel där uppe och vänta på oss.

Det handlar inte om kärlek utan om logik hade jag tänkt inte länge innan jag skulle dra mitt sista andetag.