Livet är ett mjölkpaket

i mitt kylskåp som aldrig längre hinner gå ut.

Bara Stockholm vet

Tåget glider in i huvudstaden vid åtta tiden. Över stadshuset tackar augustisolen för sig med ett fyrverkeri över riddarfjärden och jag tänker att nu är det bara Stockholm som kan rädda min helg.

Jag tar tunnelbanan ut till Bromma. Får inte tag på mitt ena E. Det andra har flyttat in i min inkorg där hon otåligt sitter och väntar när jag plötsligt minns hur man stavar ett ryskt ord.

Vi pratar en stund och jag svimmar i säng.

—————————————————————

En lugn förmiddag senare glider jag runt på stan.

Möter K. vid odenplan och dricker te och pratar om hans senaste utställning som jag inte begriper ett skit av. Ändå sitter jag där och nickar förstående när han pratar om sitt impressionistiska arv från Frankrike och om vikten av att välja rätt färger när man målar om sitt kök, bara därför att det är ett ögonblick jag saknat.

- Man vill liksom stå för sitt kök, fnyser han mellan sipparna på sitt te och är så pretentiös att jag skulle vilja måla av honom och rama in på konstmuseet.

- Hur har jag det i Kalmar? undrar han sen.

- I en korridor med massa kids som fortfarande tycker att livet ungefär går ut på att bli så full som möjligt är det svårt att hitta sinnesro, säger jag, och undrar om han inte vill köpa mig en lägenhet med utsikt över kalmarsund, bara för att jag är en sådan fin kille.

- Ser jag ut som en socialförvaltning?, undrar K, och jag tänker att jag älskar honom som jag älskar Stockholm.

Inte så mycket för att de alltid är så älskvärda i sig som att de varit med hela vägen. En skådeplats och en biroll till några av de viktigaste scenerna i mitt liv. Bara med dem behöver jag inte börja om från början på ett fucking ställe som är likadant som ett annat fucking ställe.

Sedan går dagen vidare i en tunnelbanevagn där jag förundras över att allt som jag än gång tyckte var så kolossalt nu får plats i höger bakficka på mina Nudie jeans.

När var hur, mellan vilka tunnelbanestationer gick det till egentligen?

Är det där i landets mest omsusade avstånd mellan en plattform och en vagn som sanningen hänger och dinglar?

Jag tror det.

Bara Stockholm vet.

Möt mig i Kalmar

Det regnar ute och jag funderar på om jag ska åka ner till Köpenhamn manâna.

Dricka Mariestad för 39 spänn, vinka åt Malmö, exakt 112 kronor betalade jag för att slippa säga hej liksom, åka bro och bedöma Sverige genom botten på ett ölglas en stund.

Med dansk dynamit ska våra perspektiv förgöras, amen.

Du säger är du i Stockholm, jag säger Kalmar baby, jag säger Kalmar, du säger vad gör du där?

Jag är här för att piffa upp stadsbilden och ge Östersjön en liten smak av havet, vad tror du?

Trettioelva krossade hjärtan kan inte ha fel.

Ett bortglömt kapitel i uppenbarelseboken, det är jag.

Lock, stock, and barrel.

Och turistbyrån betalar mig bra.

Du säger du är så full av allt och jag tänker på känslan i magen.

Trampolin, kanin, Thomas Brolin.

Bordsvin, marsvin, Mona Sahlin.

Har jag egentligen lärt mig någonting?

Vi sitter i samma bil – eller i en…

på Sveavägen.

Jag tänker att Stockholm tråkar ut mig. Jag tänker att jag ska sluta tänka på kokain, tänker att jag ska sluta ligga med dig. Du med dina 749 vänner på facebook, vad gör det mig till förresten, den 750:e?

Antagligen den enda.

Men livet på gränserna inte lika självklart när man tappat sitt pass.

En välvillig gränspolis med silikonbröst som inte orkat se glimten i mitt öga.

749 vänner på facebook kan inte ha fel.

Det är du.

Ett spöke i rätt stad, på fel kust, nära allt och ingenting alls.

En rastlös själ som tröttnat på att jogga.

Det är jag.

En känsla under täcket du inte blir av med.

Blåljuselegi

• Utdrag ur ett telefonsamtal någonstans i Sverige för ungefär 1 vecka sedan.

”…och nu är alla Way Out West biljetter slut”, jämrar hon sig min söta tjejkompis i luren.

Jag har redan förberett mitt erbjudande.

”Men du, ta min biljett då, jag ska ändå upp till Stockholm och fixa en massa med flytten”

• Ett åh du är så underbar ungefär 1 vecka och en framflyttad flytt senare på nollåttornas dag.

Det regnar hundar och katter. Bussen är överfull. Min träningsväska, som är för stor för den svenska kollektivtrafiken, skaver min axel öm, ja säkert helt blå. Inte Pripps Blå blå. Blåljus blå. Förbannade polisblåljus blå.

Och så dör min mp3 spelare till tjutet av en påtänd pulvertorsk som precis trängt sig in i dimman.

”Vafaaaan, det här é jue inte busseeen till slussseeen”, tjuter han.

Dogge Doggelito lika blå som min axel av avund om han var här nu.

Och i nästa sekund får jag ett sms ifrån västkusten.

”Står med en kall och kollar på The Sonics i solen. Idag är en underbar dag”

Och på en post-it-lapp på den suddiga bussrutan som jag inte skrivit.

”Jag tänker inte skjuta mig själv i skallen – jag älskar min tillvaro”

Jag önskar honom en natt i en häktescell på skånegatan och målar planer för kvällen i blått.

Pripps Blå blått på närmsta krog där jag kan supa mig tillräckligt full för att glömma bort att jag någonsin haft en biljett till solen.

Mumlandes, bara tyst till mitt glas eftersom det är en så väl uthyrd fras, jag är inte bitter, jag är inte bitter.

Konsten att fånga en krokodil

När de hebreiska fylleslagen är över. I den oändliga helgen som blev måndag ändå till slut. I ett till synes lika oändligt bakrus, famlar vi nog ofta lite till mans efter en utsträckt hand att klamra oss fast vid.

I feel unsteady, unsteady, unsteady. Dont let go, let go, let go. Oh so unsteady, dont ever leave me.

Och för att markera det bli det nu lite klassisk jävla jaktkonst, (om än i ny tappning) att kicka igång rötans jävla månad på allvar med.

För det här ser man fan inte varje dag!

Jag har länge funderat på att göra om den här bloggen till en renodlad djur och vildlivsblogg ändå faktiskt.

Och jag skickade just iväg en friend request till min egen orubbliga klippa och vän (snart så…) Sir David Attenborough på facebook.

Liksom för att understryka allvaret.

- Pardon Sir,

how do you prepare your mondayevening crocodile?

- Sir?

Bakom blaserat glas

Sinnestämningarna vandrar runt i mig som vore jag ett sönderälskat, välbesökt turistmål.

Tramp, tramp, tramp. Ljudet av små fötter som trampar runt, runt, runt innanför mitt skinn, under min hud.

Och just nu är min glasögon av blaserat glas och jag genomskådar allt.
Och det är ruttet och fult. Allt.
Ingenting spelar någon roll och någon roll har ingenting någonsin spelat.
Ta ett kort på mig och klistra in det i en synonymordbok under ordet blasé.
Jag bryr mig inte.

7 eleven heaven – Att vara tillbaka

Man vaknar upp bakfull på S:s soffa i Vasastan.

Bredvid sig har man en ihopskynklad påse ifrån 7-Eleven.

Sina trasiga jeans på golvet.

Ena strumpan inte på ena foten.

Ena handen inte lika bortdomnad som den andra.

Och på bordet en hög med kvitton på exakt hur full man varit dagen innan.

Vin, entrecôte, öl, sprit, kaffe, en proteinbar, en aftonbladet, en donut, sidewayexpress och en taxiresa.

Längst ner på det ifrån 7-eleven har man klottrat ner några ord som man inte längre förstår.

”Sojamjölk” ”Kapa inledningen”

Man tänker att man skulle kunna göra ett självporträtt av sina kvitton.

Och i sin axelväska (notera att jag använde den maskulina axeln för att distansera mig ifrån den, i det här sammanhanget betydligt femininare, handen) ligger resterna av ett trotsigt och halvhjärtat försök att ragga upp ett ligg på 7-eleven och skräpar iform av en lapp med ett telefonnummer som man aldrig kommer ringa.

Ifrån hans rum, genom en halvöppen dörr, ramar S. in min morgon på hans soffa med Damien Rice.

Och jag tänker att vissa dagar känns mer än andra.

Identitetskris mot ett kravallstaket & The Office hysteria all over again

Jag står nere vid societetshuset och kollar in ett band som soundcheckar.

Fyra tjejer som spelar gitarr, spelar fiol, spelar klarinett, spelar bas, spelar lite till och två killar.

En på gitarr och en på trummor.

Plötsligt dyker det upp en snubbe bakom mig som ser ut att vara en korsbefruktning av en manager och en ljudtekniker.

”Nå, vad tycker du?” skrockar han och dunkar mig hjärligt på axeln.

”Ehh….jora…det är duktiga”

”Höhöhö…de är fanimej skitduktiga, Sara har halsfluss men det märker man fan inte. Be kind mot oss i morgon,”

Han ger mig tummen upp och sen välter han vidare över grusplanen och lämnar mig vid kravallstaketet stilla undrandes vem jag glömt bort att jag var.

Lasse L. mailade och ville ha massa mer hysteriskt roliga klipp ur the Office pronto.

Help yourself man!

Under ett parasoll (Marstrand calling)

Jag måste vara ärlig.

Brutalt ärlig.

Dagar som den här steker jag mig hellre i en iskall öl i solen än sitter inne och bloggar.

Och ett dåligt samvete dränker man lätt med videos från youtube och svindyr bacardi under sitt parasoll.

Och…
…med bikinibrudar made in ”Sats” med Fredrik Virtanen made in Whiskey.

Och…
…med lite låttips ifrån kvällens soundtrack. 

Tha Last shadow Puppets – ”My mistakes were made for you”, ”The Meeting place”,”Standing next to me” 

The Libertines – ”Death on the stairs” ”The delaney” ”What a waster” ”What katie did”

Babyshambles – ”Baddies Boogie”, ”Fuck forever”, ”8 dead boys”, ”Bacardi”

Arctic Monkeys – ”I bet you look good on the dancefloor”, ”Teddypickers” ”Fluorescent adolescent”

The Killers – ”Mr brightside” ”Somebody told me” ”Shadowplay” ”This river is wild” ”Tranquilize”

Seglarsolbrända seglarmänniskor med seglarjackor och seglarskor.

Överallt!