Prinsen av mammas parkettgolv

Prinsen av mammas parkettgolv kravlar inte längre runt på parketten och undrar om det kommer sändas barnprogram i himlen.

Jag lovades förströelse och

- bäckar av Coca Cola. Vänta bara ska du få se,

sa min syster och hon var bra på det där och om jag bara hade förstått där

och då

att jag skulle bli så skicklig på att springa in överallt och lägga krokben för mig själv som jag blev hade jag bett mamma köra mig till närmsta sjukhus och hittat en bitter barnläkare som för längesedan hade tröttnat på att vara barnläkare och beordra en amputering istället för att undra en massa om vad som händer när livet är slut.

- Det är inte mycket att göra. Pojken har kallbrand.

Mamma hade protesterat och gapat men så vadå?

Time don’t give a shit.

Och prinsen av mammas parkettgolv amputerade aldrig något av sina upproriska ben utan växte upp med båda två där varje dag. Det ena bredvid det andra. Och med allt spring, som lurade in honom överallt innan benen ensamma grep in på tvären och la krokben för honom, lärde han sig aldrig att leva med, men där han låg på asfalten med svidande handflator tänkte han ofta att han älskade svedan därför att han älskade livet och därför att han ville att det skulle kännas.

Så småningom skulle det ha blivit just dem han hade kunnat tacka i sitt tacktal, om han hade vunnit, för nomineringen till årets destruktivitet på dekadensens depraverade motsvarighet till Oscarsgalan som nästan ingen känner till.

Benen och allt spring.

Och det här var en tid då han sällan tänkte på någonting som inte hade med livet att göra och i slutänden tog det nästan livet av honom och bara ibland tänkte han att om han hade trott på skyddsänglar så hade han trott på skyddsänglar.

Men visst.

- Oh the irony.

Och på den stora galakvällen dök han aldrig upp därför att han just den kvällen vistades på världens okändaste ort där han jobbade dygnet runt med att dressera sina ben.

- Sluta spring, väste han i mörkret på löpbandet som nyss hade stannat.

- Man kan inte överleva på glass, i mörkret, i badrummet till en spegel som han aldrig speglat sig i förut.

Time don’t give a shit, tänkte han.

Dagen efter började han lära sig att gå igen.