Like the words of a man who’s spent a little too much time alone
På något sätt har fönsterbläcket i tågrutan blivit vått på insidan. Jag är ingen fysiker eller naturvetare och jag bryr mig inte om sånt som går att räkna ut som jag bryr mig om allt det andra. Men det har blivit blött på fönsterbläcket och jag kan inte räkna ut varför det har blivit det.
När jag tittar ut ser jag bara mig själv.
- Du, du, du. Alltid du Joaquim.
Ändå hade du velat säga det nu. Och inte för att det spelar någon roll längre men därför att det är sant. Och du hade velat säga det till din spegelbild innan du säger den allt det andra. Att du nog fortfarande ibland, speciellt sådana här dagar, kan inbilla dig att du fortfarande älskar någon som någon älskade dig men att det egentligen inte är sant och att det inte har varit det på väldigt länge.
- Det är bra nu, säger jag till min spegelbild säger min spegelbild till mig.
- Jag vet, säger den till mig säger jag till den.
- Det har det varit länge, säger vi i mun på varandra.
Vi hade bara inte vant oss vid att vara lyckliga kommer jag skriva i mina memoarer om jag skriver några. Inte vant oss vid att inte gå runt och skava oss på livet hela dagarna. Inte vant oss vid att inte klamra oss fast kring samma repris som man plockade fram och gned sig mot varje gång dagarna kändes som små svala parenteser och det var tö ute och ingen ringde på vår telefon. Inte vant oss vid att träningsvärken bara kom från träning.
Nu har jag vant mig vid det mesta. Till och med min stelopererade höft. Men jag kan ångra att jag aldrig lärde mig dansa. Och tanken på att vi båda ska dö och begravas utan att den ene kommer dyka upp på den andres begravning känns fortfarande lika ologisk som att det skulle finnas en himmel där uppe och vänta på oss.
Det handlar inte om kärlek utan om logik hade jag tänkt inte länge innan jag skulle dra mitt sista andetag.
februari 17, 2009 vid 11:01 e m
så jävla bra
februari 18, 2009 vid 2:53 f m
Jenny: Tack. Tänk om man kunde bli gammal med det omdömet.
februari 18, 2009 vid 6:48 e m
Du vet redan vad jag tycker vad du skriver och Jenny är inte ens i närheten av hur bra det egentligen är. Du borde bli krönikör. Eller vi borde bli.
februari 19, 2009 vid 11:44 e m
”Att du nog fortfarande ibland, speciellt sådana här dagar, kan inbilla dig att du fortfarande älskar någon som någon älskade dig men att det egentligen inte är sant och att det inte har varit det på väldigt länge.”
underbart formulerat, det är bra nu.
Instämmer i berömmet, finns det planer på att ge ut en bok?
februari 21, 2009 vid 2:52 e m
Zald: Tack. Alltid kul att höra av dig. Bok. Både ja och nej.
Jag har haft två tankar nästan hela livet.
En är den att jag en dag skulle vilja skriva böcker. Den andra är den att jag inte tänker försöka göra det innan jag vet om jag vill berätta något som jag tror går att sälja.
Så. Den som inte dör först får se antar jag.