Laisser-faire

Det ringer på telefonen. Det är P. Hon undrar om jag kunde gå på en slags date med en kompis till henne ifrån Skåne som är ensam i huvudstaden ikväll. ”En slags” date eftersom det mer handlar om en tjänst och att hålla henne sällskap då hon själv ska på ett jobb. Hon fjäskar och kallar mig den mest lysande konversatören hon känner och eftersom det är tisdag så säger jag motvilligt allrajt med löften om att det inte är någon obskyr vänsteraktivist som syr sina egna kläder och som är sugen på att diskutera genuskonventioner och gud vet vad med mig som är väldigt trött för dagen.

Någon timme senare glider vi in på ett anonymt café på söder. Cocacolan är dyr. Kakorna ser ut som kylskåpsmagneter och jag har redan glömt vad tjejen heter. Hon beställer en sojalatte och en punschrulle och jag önskar att jag kunde beställa något starkt. Hon undrar var jag vill sitta och jag svarar att hon får välja själv och beställer grönt te och tänker på någonting rolig. Det är något med hela hennes uppenbarelse där hon sitter och väntar på mig vid bordet som får mig att vilja dricka upp mitt te på stående fot och gå hem igen. Bara med förbarmelse om P. går jag och sätter mig mittemot henne och kopplar på mitt pokerface.

Resten av kvällen spelar jag rollen som den gode lyssnaren där hon sitter och dödar mig långsamt mellan sipparna på sin sojalatte med kvalfulla utläggningar om vad det innebär att vara event manager. Jag ställer alla de rätta frågorna och levererar dem, som den smågskådespelare av rang jag är, utan att med ett uns avslöja att jag är genuint ointresserad av både henne, hennes jobb och mina egna frågor. När vi säger hejdå vid tunnelbanan så är jag övertygad om att hon tycker att vi haft det riktigt trevligt och för en stund känner jag mig som en riktigt god människa.
Sen funderar jag på om jag kan lura av P. en starkölslunch för besväret.