Det kom en man på en cykel

Laptopaffären är numera en avslutad affär. Och jag vet inte om jag ska kalla det ett antiklimax men hur som helst så är jag lika delar lättad som förvånad för stunden. Så här slutade det. Jag får ett telefonsamtal vid elva. Ifrån en raspig telefonledning någonstans hördes D:s röst. Han säger tjääna, jag säger så du lever, han skrockar “höhöhö.” Jag väntar på en förklaring som inte kommer och det blir tyst. Killen, som har problem med sömnen för att han aldrig lyckas vara tyst tillräckligt länge för att somna, är tyst. Ovanligt tyst och det raspar som bara fan…men jag uttyder “du vet jag har inte haft någon täckning och så där” mellan knastret och jag undrar om han varit på val-safari uppe i lofoten eller i Oslo. Sen bryts samtalet.

Några minuter senare får jag ett sms. “Vi får prata i veckan, jag skickar upp en kille till dig i eftermiddag som hämtar datan”. Jag är inte odelat positiv till tanken på att få stifta ännu en bekantskap till D. i de här sammanhangen och tänker på Z., det höjda fingret och det sammanbitna “inga frågor”, men känner ändå att det ska bli skönt att skriva ut sig ur handlingarna. 

En minut över tre ringer det på dörren och jag öppnar. Utanför står det en kille som knappast är Z:s (ännu) principfastare kusin som jag gått och mentalt förberett mig på. Ja, han är knappast släkt med med något annat än sin examen i maskinteknik och far och mor tänker jag. Han är ungefär 27-28, ser ut som en förvuxen chalmerist, med skjortkragen nyktert uppstucken under den stickade tröjan och - hör och höpna -  en cyckelhjälm på huvudet.  ”Hej, jag skulle hämta en data” säger han och vi utväxlar handslag, en laptop, kverulerar över det kalla vädret och sen är det hela över innan jag ens hunnit bli förvånad.