We might as well be strangers

Jag lyssnar på Keane och dricker en öl i väntan på hockeyn. Jag tänker att om mina tankar ikväll vore en sång så vore det en sång av Keane. Och jag minns. Minns när vi brukade sitta i din våning vid heden och jaga bort våra morgondemoner tillsammans med Leonard Cohen. Du drack cocacola för du var för full och jag undrade hur mycket coca cola en person kunde dricka. Sedan låg vi med varandra på ditt soffa och jag tänkte att det var fint. Inte som en porrfilm. Inte som ett avsnitt av våra bästa år. Bara oförställt äkta och ärligt som orden vi aldrig behövde säga till varandra. Eller när vi satt med varsitt sugrör i en cocacola burk. Bakom dina nerdragna persienner. Du säger att vi nog har världens tunnaste hår du och jag. Jag säger jag älskar coca cola och du förstår vad jag menar och allt som jag inte säger formar du med dina läppar när du kysser mig och jag tänker på allt du säger. Utan ett ord. Och stavar dem med mina fingertoppar genom ditt flygiga hår, som tillsammans med mitt är världens tunnaste, och du smakar läsk och amfetamin. Vi skriver meningar, så där, utan ord över hela parketten hela morgonen och jag tänker att jag älskar dig fortfarande så. Utan ett ord. Och jag tänker på att vi inte har pratat med varandra på säkert 3 år nu. Inte ett ord.